Att få sparken ställer frågor om öppenhet och demokrati!

Rubriken är kanske lite provocerande för någon. Jag har förstått den sista tiden att man ska inte tala om att man har fått sparken, men om jag formulerar det så här. ”Jag blev ombedd att lämna min tjänst som kanslichef ”så känns det kanske bättre för någon.

Läs gärna vidare för detta är inte ett bittert inlägg av en sparkad kanslichef utan mer en funderingar på vad öppenhet innebär för politiskt anställda tjänstepersoner i politiska partier.

I november valdes nytt borgarråd för MP i Stockholm efter att Per Bolund lämnade uppdraget för att istället blir partiets ekonomiske talesperson i riksdagen.

Jag valde att tydligt ta ställning för en kandidat. Detta har sedan drastiskt förändrat mitt liv och MP kansliet i Stadshuset.

Jag hade innan valet skrivit följande på Facebook.

”Vill att vi snart får ett grönt borgarråd i Stockholm och att hon heter Emilia Hagberg. Vi skulle jobba grymt bra ihop! #mpsthlm”

Detta kostade mig jobbet! Det nya borgarrådet hade inte förtroende för mig. Två av mina medarbetare konstaterade att det inte fanns förtroende nog för att fortsätta sina arbeten på MP kansliet. Detta är villkoren för politiska tjänstepersoner. Politiker ska kunna bygga sina egna lag med ”sina” politiska tjänstepersoner. Detta faktum ställer visserligen en del frågor.

Hur lojala ska politiska tjänstepersoner vara?  Vad får politiska tjänstepersoner uttala?  Var får det i så fall uttalas? 

Som kanslichef för MP i stadshuset uppmanade jag till högt i tak utifrån övertygelsen om att det är bra att politiska tjänstepersoner deltar i det interna partiarbetet och bidra med den kompetens de har. Det är dessutom bra om detta görs öppet och inte i det dolda.

Jag har aldrig träffat någon politisk tjänsteperson som inte har någon politisk åsikt eller åsikt om vem de skulle vilja företräda partiet. Det är inte är ovanligt att det pågår arbete i det tysta. Det är inte bra och det bäddar för att det inte byggs upp en grund för öppenhet i processerna. Det är inte helt ovanligt att tydliga tjänstepersoner upplevs av en del politiker som hotande istället för den tillgång de är för partiet.

Det som däremot är viktigt är att när väl ett beslut är fattat då är det som gäller och som tjänstepersoner är man lojal mot fattade beslut.

Den som vet något om politiskt arbete vet att politiska tjänstepersoner har ett stort inflytande, de skriver ofta artiklar, motioner, tal och utvecklar politiska förslag som sedan undertecknas av politiker. De gör det utifrån det förtroende de har fått av de ansvariga politikerna. I allmänhetens ögon är dessa personer i stort sett anonyma och ska så förbli anser jag. Det är alltid de valda politikerna som ska ta det politiska ansvaret för politiska beslut och förslag oavsett vem som rent fysiskt har suttit bakom tangentbordet.  Men att samma ska gälla i de partiinterna processerna och jag starkt emot. Där bör det vara tydligt vilka strukturer som finns och det ska uppmuntras att alla oavsett anställning, förtroendevald eller gräsrot ska kunna uttala sina åsikter och driva sin linje.

Vad som hände mig och mina kollegor är en sak, vi har en bra trygghet en tid framöver, inget synd om oss. Det som oroar mig är att den öppenhet som MP står för eventuellt inte gäller de politisk anställda tjänstepersonerna och att det utvecklar sig en kultur som gör att anställda blir rädda för att säga vad de tycker. Rädda medarbetare är inte kreativa och används inte fullt ut. Jag vill inte att politiska tjänstepersoner ska sitta på sina kontor och smida planer i tysthet. Dessutom bör också politiska tjänstepersoner delta i interna diskussioner för att inte det ska utvecklas en dold elit i partierna som medlemmarna inte känner till och inte därmed har förtroende för. När även tjänstepersonerna är tydliga med vad de tycker och vill så blir det lättare för alla att förhålla sig till de personerna.

När partierna går mot en större öppenhet, sociala medier används flitigt även i de interna processerna, så får det inte innebära att en stor grupp tjänstepersoner ska tystas. Partiet och politiker får nog lära sig att tåla att även anställda har en åsikt och att det har rätt att torgföra den.

Varför Emilia förlorande omröstningen på medlemsmötet med 9 röster kan man ha flera analyser av. Min analys, som inte är överraskande, är att det var Slussenfrågan som avgjorde. Valet avgjordes av bl.a. nya medlemmar (som gått med i partiet pga. av Slussenfrågan) som enligt mig la sin energi på fel häst. MP har aldrig haft möjlighet att stoppa förslaget om nya Slussen. Det var Alliansens politiker som borde fått all uppmärksamhet om förslaget skulle kunna förändras eller stoppas. MP försökte under Emilias ledning förändra Alliansens förslag till det bättre. Men det är en annan fråga jag kanske bloggar om en annan dag.

Skrivet från min tillfälliga semesterort, Mexico City.

Hälsningar!

/Conny