8 mars Internationella Kvinnodagen.
En dag för frihet och kamp för kvinnors rättigheter världen över är en av de viktigaste dagarna på året. Det finns de som försöker att förminska den och göra den till en dag för jämställdhet mellan kvinnor och män. Naturligtvis är jämställdhet mellan kvinnor och män viktigt. Den danske jämställdhetsministern tillsätter en manspanel och tycker att kvinnokampen gått för långt och nu är det männens tur att komma till tals. Visst, vi män har som kollektiv ansvaret för förtryck av kvinnor världen över och vi män har ett hårt arbeta framför oss för att förändra normer och den idag rådande bilden av maskulinitet. Vi kan utveckla andra maskuliniteter som är betydligt trevligare att leva med. Men kvinnors kamp för frihet och rättvisa är mycket mer än så.
När människor som sitter på makten som ministrar i Danmark, Sverige eller andra regeringar runt om i världen börjar inse att det gäller att kvinnor har real makt över sina liv och real makt i samhället. När de vågar inse och förstå att det innebär mindre makt till män som kollektiv, då kan vi se en skillnad. Detta sker inte av sig själv utan måste beslutas av de som har makten (eller framtvingade beslut av folket).
Sverige har en regering som tror att utbildning av kvinnor kommer ge kvinnor ledande positioner i företagen. Tyvärr så tror jag att de har fel. Kvinnor i Sverige är inte outbildade. Helt enkelt förknippas inte kvinnor med att vara direktörer, det är inte normen i Sverige idag. För att bryta normen behövs det politiska beslut. Utan politiska beslut kommer inte det ske någon förändring på lång tid, sorry men så är läget!
För några dagar sedan fick jag frågan om vad jag tror är det viktigaste för kvinnors frihet. Mitt svar var kampen mot våld. Mäns våld mot kvinnor både här hemma och i övriga världen, eller de ofattbara sexuella övergrepp som sker i Konga och andra konfliktområden. Massvåldtäkter som ett medel att förnedra, inte bara förnedra de som blir våldtagna utan den grupp som kvinnorna tillhör.
Om man ett ögonblick skulle fundera på hur världen skulle reagera om det var män som systematiskt blev misshandlade i hemmen eller våldtagna och sexuell förnedrade i konfliktområden så tror jag att många är eniga med mig om att då skulle det tillsättas större resurser och en helt annan diskussion uppstå. På något sätt förväntar vi oss att kvinnor ska bli utsatta och blir inte överraskade, även om vi reagerar med fördömanden. Likaså blir vi mer upprörda när kvinnor skjuts till döds i konfliktområde än när män mördas. Det är också normen som ger sig till känna.
Jag är oerhört tacksam för att kvinnor har stått upp i decennier efter decennier och inte tröttats ut. Jag är oerhört tacksam för det normbrytande arbete som pågår runt om i världen. För mig som gay har kvinnokampen gett styrka i det normbrytande arbete som gayrörelsen har och gör. Vi har en gemensam fiende och det är den rådande normen som placerar in kvinnor och män i normer och som exkluderar alla som av olika anledningar bryter den normen.
Jag ser kvinnokampen som betydligt större än en fråga om jämställdhet mellan könen. Det är en frihetsfråga som kommer att framtvinga helt andra normer och lösningar.
Vill gärna vara med och sprida det här Youtube klippet
Läs gärna vidare:
Revolten ger kvinnorna chansen
DN : Revoltens kvinnor i Tunisien
DN: Revoltens kvinnor: Egypten
DN: 8 mars – marsch förbjuds i Kambodja
SVD: Strukturer svåra att förändra
SVD: Män med makt ett stort hot i sig


8 mars, 2011









