2 maj, 2012
Jag läste en artikel som tar upp det underliggande föraktet som finns mot HBTQ personer. Artikeln Homoförakt när jag och min kille kysstes i en taxi – av Joel Mauricio Almroth tar upp något väldigt viktigt. Det tar upp det homoförakt som finns i vår vardag, det som är svårt att ta på och svårt att som HBTQ person göra så mycket åt.
Det finns en del människor som tycker att vi som tillhör HBTQ familjen borde vara nöjda nu och att det är andra frågor som är viktigare. Visst det är sant att vi har kämpat till oss legala rättigheter under de sista decennierna. Det är idag inte politiskt rumsrent att vara homofob offentligt och om man är det så används ofta argument som ”barns bästa” som en ursäkt för sina homofientliga åsikter. Det finns en del kvar att förändra även lagstiftningsmässigt som t.ex. steriliseringskravet vid könsbyte. Men framför allt behövs det ett stort arbete som ska syfta till att förändra könsnormerna och på så sätt också bryta ner homofobien i samhället.
När det gäller våra dagliga liv. När vi vill leva som alla andra. Hålla vår älskade i handen på väg till affären eller som Joel och hans pojkvän kyssas i taxin på väg hem från krogen, då blir det stopp. Jag slås ofta av hur sällan man ser samkönade par hålla varandra i händerna. Det brukar slå mig när jag besöker Mexico City att det är vanligare än i Sverige att se samkönade par hand i hand. Kan tänkas att Södermalm i Stockholm är något lättare att leva öppet som HBTQ person än i en förort. Vi är många som har erfarenheter av att ha fått en blick eller en vass kommentar som tydligt har tryck tillbaka oss i den heterosexuella fållan. Vi har förstått budskapet: Visa dig inte som HBTQ person offentligt då är du obekväm och hotar den heterosexuella normen.
Det har under åren gjorts en del bra för att t.ex. göra det möjligt för HBTQ personer att vara öppna på sina arbetsplatser, att göra chefer uppmärksamma och kunniga i hur man skapar en inkluderande miljö på sin arbetsplats osv. Ett problem med detta är att det har gjorts i projektform och inte införlivats i den vanliga verksamheten. Våra uppfattningar om könsnormer och heteronormen sitter djupt och det är ett långsiktigt arbete för att förändra dessa begränsande normer. Det är inte ok att vissa av oss inte vågar leva våra liv fullt ut och att vi alltid ska behöva vara beredda på att möte homofober i vår vardag. Om vi dessutom kunde förändra den destruktiva maskuliniteten och befria människor från begränsande normer så skulle vi förmodligen få ett samhälle där allas potential fick komma till sin rätt.
Jag är enig med Joel Mauricio Almroth när han skriver att det är lättare att ta det öppna homohatet där någon skriker bögdjävel och spottar på mig än att hantera det dolda homohatet.
Vi behöver fortsätta vår befrielserörelse tills vi alla kan lägga energi på annat än att vara rädda för att visa vår kärlek!
