Borde väll blogga om prinsessor idag men…

….eftersom jag tycker att det är ganska ointressant och nästan lite tragiskt att små barn ska döpas till en speciell tro utan att själva få välja så hoppas jag över det. Men visst är hon söt den lilla prinsessan Estelle.

Jag hade också tänkt att blogga om det ökade motståndet till att ge homosexuella rättigheter bl.a. i Ryssland och i land som Ukraina, det tas flera steg bakåt och jag undrar varför det är så tyst utanför HBT leden förutom enstaka politiker som har satt HBT högt på sin dagordning. Pågår det tyst diplomati? Jag har inte hört något ännu!!  Ni får läsa om det i DN och Qx istället. Jag bloggar om det en annan dag.

Jag har idag förutom haft en trevlig lunch (där jag fick använda mina kunskaper om media osv.) gått på en promenad och tagit några bilder innan jag satte mig på ett kafé precis i närheten där bilderna är tagna. Trotts att världen ser ut som den gör så tror jag att min värld blir bättre om jag också använder dagarna här och nu!

Så här kommer en tävling!

• Var har jag tagit bilderna ?
• Vad heter kafét jag drack kaffe på? 

 Svar lämnas nedan i fältet för kommentarer!

Alla kan göra något för att stoppa Homofobin och transfobi!

International Day Against Homophobia and Transphobia (IDAHO)

Som ett sätt att uppmärksamma IDAHO idag den 17 maj 2012 vill jag att du ser på videon nedan. Så många människor runt om i världen lever i ständig skräck att bli upptäckta som homosexuella eller transpersoner. Det finns så mycket som ska göras och förändras runt om i världen.

Men vi ska också förstå att det finns något vi alla kan göra här hemma, även om vi bor i länder där vi som tillhör HBT gruppen har legala rättigheter. Alla kan göra något för att stoppa Homofobin och transfobi. Den finns i vår omgivning – den är ofta inte dödlig, den syns inte tydligt. När man blir utsatt känns det i hjärtat och helt plötsligt blir man begränsad även om man inte vill det.

Det handlar om kommentarer, det handlar om hot om våld, det handlar om blickar som skulle kunna döda, det handlar om att inte bli bjuden på festen, det handlar om att omgivningen inte är intresserad av ens partner, det handlar om när omgivningen slutar att bry sig.

Helt enkelt handlar det om att de flesta bör göra upp med sig själva och gå från att vara tolerant till att på riktigt bry sig och också inkludera HBT personer som man inkluderar andra människor.

Official global video (Take Action)

Nawal El Saadawi – vilken kvinna!

Nawal El Saadawi fick frågan om vad hon skulle förändra och ta för beslut om hon hade haft makten i Egypten? Hon svarade att en enda människa kan inte själv förändra, det måste finns människor bakom som vill förändringen. Hon skulle se till att kvinnor och män i Egypten fick möjlighet att ta beslut och styra sina egna liv, det skulle vara hennes sätt använda makten om hon hade fått den.

Jag hade möjlighet att lyssna på denna fantastiska kvinna. Den egyptiska författaren, aktivisten och läkaren Nawal El Saadawi. Hon var på besök i Sverige. Ho hade deltagit i juryn på Tribunal 12  på Kulturhuset. Hela dagen hade gått till intervjuer men trotts detta deltog hon i UN Women, Sveriges kväll på Södra Teatern i Stockholm. Nawal El Saadawi är 80 år gammal.

Jag erkänner att jag inte har läst vad hon har skrivit men efter att ha lyssnat på henne så ska jag leta upp det som finns skrivit – jag är nyfiken och blev otroligt inspirerad av att lyssna på samtalet.

Under Egyptiska revolutionen var hon den äldsta kvinnan som tältade på Tahrir torget i Kairo. Hon bodde på torget under hela kampen. Människorna som deltog på Tahrir torget blev som en familj. Kvinnor blandat med män. Alla kunde vara trygga och det förekom inga som helst övergrepp. Kvinnor var lika säkra som män. Hon menade att ska göra revolution behövs både kreativitet och kunskap.

Det gäller att behålla barnet i sig och tro på framtiden, nästan vara lite naiv och godtrogen för att orka vidare. Hon är feminist och har arbetet för mänskliga rättigheter i hela sitt vuxna liv. Hennes mormor som kom från en fattig familj var den som hade satt henne på spåret. Nawa El Saadawi,s historia är en fantastisk resa och har bestått av flera starka kvinnor som henne själv.

Trotts att delar av målen uppfylldes under kampen på Tahrir torget och  Hosni Mubarak fick avgå så är det långt till demokrati. Hon beskriver en verklighet där man tar två steg framåt och ett steg bakåt. För kvinnor har det nu tagit steg bakåt och flera förslag från det nyvalda parlamentet är på gång. Sänkning av åldersgräns för kvinnor att gifta sig till 12 år, åter tillåta kvinnlig könsstympning var några av de förslag som är diskuteras och kan beslutas i parlamentet. Att uppnå riktig demokrati kan man inte göra förrän det finns lika rättigheter och möjligheter för alla proklamerade hon tydligt och klart, och dit är det långt men fullt möjligt att nå var hennes ord till oss.

Länkar: DN Kvinnorna kan avgöra framtiden, Europa ställs tills svars i Kulturhuset,

Think Big Lectures – i Kista händer det!

Idag var jag på min andra föreläsning som Think Big Lectures har fixat. Måste erkänna att jag inte vet så mycket om vilka som står bakom men de som jobbar med konceptet är yngre förmågor och de gör ett stort intryck på mig. På deras hemsida kan man läsa mer, Think Big Lectures – Callange the world. Bakom står Maratongruppen ett spännande projekt. 

Think Big Lecture skiver på sin hemsida:

Vi tror helhjärtat att första steget mot att förändra attityder, liv och slutligen världen är just att tänka stort.

Idag var det Greger Hagelin som bodde runt Kista när han var grabb. Han la all sin tid på skateboard. Istället för ett skaffa sig en utbildning drog han till California och fortsatta sitt att utveckla sina färdigheter att hantera en skateboard. Med de kontakterna och erfarenheterna har han sedan fått igång ett  varumärke och ett bolaget WeZc som omsätter över 400 miljoner.  Förra gången jag var på föreläsning på SF i Kista var det Alexandra Pascalidou som berättade om sin väg från Grekland till Rinkeby och vidare ut i världen. Efter hennes föreläsning fick hon många frågor och kommentarer speciellt från tjejer som vittnade om vilken förebild hon är för många.

Nästa gång är det Malou von Sivers och kan jag ska jag vara där. I juni så kommer Mona Sahlin. Jag tror att det finns massor av nya idéer och energi bland de som kommer på dessa föreläsningar. En bra satsning för att fånga utvecklingskraften som finns. Den finns runt Järvafältet det är bara att utveckla den.

Tanken med föreläsningarna är att inspirera och att våga gå utanför sina egna och andras begränsande tankar. Kanske börja jobba hårt för att ens drömmar ska bli verklighet? Think Big helt enkelt.

Efter Partiledardebatten – var är visionerna?

Var går skillnaden mellan Blått – Rött – och Grönt?  Visioner och mål saknades från de flesta partiledarna i partiledardebatt i SVT.

Partiledarna såg inte bara lika ut i sina mörka kostymer (förutom Lööf i sin gröna dress) , de lät också väldigt lika och var många gånger eniga, även om de framhöll nyanser som stora skillnader. Ordning och reda, arbetslinje, kärnkraften, sänka skatten till pensionärerna, satsningar på skolan osv osv.

De retoriska greppen tenderar att bli centrala – hur formulerade de sig, kroppsspråk, blickar, kläder, och onliners. Det är det som politiska experter och analyspersoner dömer och sätter betygen utifrån.

Politiska debatter behandlas som en fotbollsmatch med expertkommentatorer som står i studion efteråt och gör sin snabba analyser. Löfven klarade sig bra retoriskt även om han hade kunnat kommit med tydlig fakta ibland för att bygga under sina påståenden. Sjöstedt var tydlig och lyfte viktiga frågor men var i min smak allt för arg för att jag riktigt ska tro på honom. Reinfeldt som sitter på makten och har övertaget använde inte den utan tog till arrogans och härskartekniker genom att förlöjliga sina debattmotståndare. Så skulle jag kunna fortsätta att ge mina synpunkter på var och en. Jag tror inte det ger så mycket om det inte är en retorikkurs vis ska ha.

Jag saknade verklighetsbeskrivningarna, formuleringarna om utmaningarna och var är de olika partiernas visioner?  Var är svaren på de stora frågorna;

• Hur har man tänkt att möta klimathotet? Hur nås klimatmålen? Behöver vi tuffare klimatmål för att undvika klimatförändringar? Vad blir det för konsekvenser för mig?
• Vilken vision finns för den allt större och växande skaran fattiga i Europa och i Sverige ?
• Är backlachen när det gäller jämställdhet ett problem? Och om det är det, vad vill partierna göra? Hur länge tycker de olika partiledarna att kvinnor ska tjäna mindre än män?
• Främlingsfientliga krafter breder ut sig och får näring av den ekonomiska kris som pågår för fullt i Europa? Är partiledarna bekymrade? Hur ser de politiska förslagen ut för att stoppa den utvecklingen?
• Hur möter vi den ekonomiska krisen i Europa, när kommer krisen i Grekland, Spanien, Italien,Portugal m.fl drabba Sverige och hur? Vilken beredskap finns?

I förändringarnas tid är det otroligt viktigt att formulera mål och visioner och tydligt stå upp för dem.För mig är det viktigaste att: värna mänskliga rättigheter, stå tydligt emot de bruna krafter som finns i Europa (ett Europa vi är en del i), grön omställning som innehåller en social omställning med målet att öka tryggheten och möta de behov människor har för att leva sina liv så värdefullt som möjligt.

Jag hörde inte de stora skillnader mellan blått och rött i debatten, det bekymrar mig. Ett visst hopp gav ändå Gustaf Fridolin (MP) när han lyfte klimatfrågan och barnfattigdomen. Det behövs nytänkande och en tredje kraft i svensk politik. Miljöpartiet kan helt klart bli den kraften. Men även miljöpartiet behöver bli tydligare i visionerna och formulera de långsiktiga målen och vägen för en grön framtid. 

Länkar: AB Mattias Svensson, DN: , DN: Lotta Gröning  DN: Paulina Neuding  SVD: Kritik mot Reinfeldt

Homoförakt – Joel Mauricio Almroth skrev en tänkvärd artikel på Newsmill

Jag läste en artikel som tar upp det underliggande föraktet som finns mot HBTQ personer. Artikeln Homoförakt när jag och min kille kysstes i en taxi – av Joel Mauricio Almroth tar upp något väldigt viktigt. Det tar upp det homoförakt som finns i vår vardag, det som är svårt att ta på och svårt att som HBTQ person göra så mycket åt.

Det finns en del människor som tycker att vi som tillhör HBTQ familjen borde vara nöjda nu och att det är andra frågor som är viktigare. Visst det är sant att vi har kämpat till oss legala rättigheter  under de sista decennierna. Det är idag inte politiskt rumsrent att vara homofob offentligt och om man är det så används ofta argument som ”barns bästa” som en ursäkt för sina homofientliga åsikter. Det finns en del kvar att förändra även lagstiftningsmässigt som t.ex. steriliseringskravet vid könsbyte. Men framför allt behövs det ett stort arbete som ska syfta till att förändra könsnormerna och på så sätt också bryta ner homofobien i samhället.

När det gäller våra dagliga liv. När vi vill leva som alla andra. Hålla vår älskade i handen på väg till affären eller som Joel och hans pojkvän kyssas i taxin på väg hem från krogen, då blir det stopp. Jag slås ofta av hur sällan man ser samkönade par hålla varandra i händerna. Det brukar slå mig när jag besöker Mexico City att det är vanligare än i Sverige att se samkönade par hand i hand. Kan tänkas att Södermalm i Stockholm är något lättare att leva öppet som HBTQ person än i en förort. Vi är många som har erfarenheter av att ha fått en blick eller en vass kommentar som tydligt har tryck tillbaka oss i den heterosexuella fållan. Vi har förstått budskapet: Visa dig inte som HBTQ person offentligt då är du obekväm och hotar den heterosexuella normen.

Det har under åren gjorts en del bra för att t.ex. göra det möjligt för HBTQ personer att vara öppna på sina arbetsplatser, att göra chefer uppmärksamma och kunniga i hur man skapar en inkluderande miljö på sin arbetsplats osv. Ett problem med detta är att det har gjorts i projektform och inte införlivats i den vanliga verksamheten. Våra uppfattningar om könsnormer och heteronormen sitter djupt och det är ett långsiktigt arbete för att förändra dessa begränsande normer. Det är inte ok att vissa av oss inte vågar leva våra liv fullt ut och att vi alltid ska behöva vara beredda på att möte homofober i vår vardag. Om vi dessutom kunde förändra den destruktiva maskuliniteten och befria människor från begränsande normer så skulle vi förmodligen få ett samhälle där allas potential fick komma till sin rätt. 

Jag är enig med Joel Mauricio Almroth när han skriver att det är lättare att ta det öppna homohatet där någon skriker bögdjävel och spottar på mig än att hantera det dolda homohatet.

Vi behöver fortsätta vår befrielserörelse tills vi alla kan lägga energi på annat än att vara rädda för att visa vår kärlek!

Mitt 1:a majtal! Internationell solidaritet!

Även om jag inte tillhör de röda partierna i Sverige så är 1:a maj en viktig dag för mig! En dag som har ett stort värde kommer att vara viktig länge än. Om jag skulle ha talat på 1:maj så skulle mitt tal kunnat ha följande innehåll!

Internationell solidaritet!

De slavliknande arbetsvillkor som finns i många sk låglöneländer är något vi med kraft måste bekämpa. Jag skulle berättat om en man som har under många år arbetat med marmor i Tunisien. Han har inte fått och får ingen skyddsutrustning av sin arbetsgivare.  Han är fortfarande inte sjuk men han hostar mer än vad andra gör. Idag är han 35 år och har jobbat i stendammet i ca 20 år. Frågan är hur länge hans lungor kommer att klara sig. Marmorn används i de finare villorna i Tunisien och en del exporteras. Jag skulle berättat om hans mamma som går upp tidigt i ottan varje dag för att jobba hos en grönsaksodlare. Hon tjänar inte tillräckligt för att hon ska kunna försörja sig och sin åldrige och sjuke man. Innan hon går på morgonen har hon lagat mat något hon gör också när hon kommer hem igen. Så går hennes veckor med arbete 6 dagar av 7 år efter år. Jag skulle kunna fortsätta att berätta om familjemedlemmarna, alla gör så gått de kan för att hitta en försörjning.

Sen skulle jag berätta om en av sönerna i familjen som tog sig ut från Nordafrika. Han smög ombord på en båt, låg under en presenning i fyra dagar för att komma till Italien och Europa. Europa var målet och drömmen om ett bättre liv. Hemma hade han lämnat både bröder och systrar som inte hade fått jobb och som inte såg någon framtidshopp. Hans resa via Italien och senare till Sverige är lång och krokig och tog flera år. Han har fått lära sig att det finns väldigt mycket människor som är beredda på att utnyttja billig arbetskraft och utnyttja människors utsatthet för sin egen vinnings skull. Jag skulle berätta om många av hans gelikar som har känt sig tvingade att sälja sex, sälja droger eller sitta fast i ett kontrakt om husarbete med någon man som har tagit på sig rollen som arbetsgivare men som i själva verket har skaffat sig en billig tjänare och sexslav.

Väl i Sverige och nu med uppehållstillstånd i sin hand försöker han att etablera sig. Vad han möter är arbetsgivare som erbjuder 30 kr i timman, obestämda arbetstider, inga arbetskläder eller dålig skyddsutrustning. Han möter många människor som sitter i samma sits. Arbetskraftsutbudet på de mer enkla jobben är stort. Risken att åka fast för att anställa svart är minimal. Solidariteten med människor som strävar efter ett bättre liv saknas. Trots att dessa människor har en överlevnadskraft som många saknar och borde vara eftertraktade som arbetskraft. De anses inte värda mer än 30 kr i timman. Faktum är att sälja droger skulle löna sig bättre, också en väg som några väljer, inte för att de vill men för sin överlevnad. De som är papperslösa är ännu mer utsatta.

Det är lätt att beskriva problemen men svårare att hitta lösningar. Jag tror att grunden måste vara solidaritet när man letar efter lösningar. Många av oss blundar för de orättvisa förhållanden som råder i låglöneländerna. Vi vill inte se sambandet mellan företag som utnyttjar billig arbetskraft och de strömar av unga män som söker en framtid utanför sina hemläder.

Jag skulle vilja se en stark fackförening som organiserar nyanlända medmänniskor och som fångar upp papperslösa och ställer sig på deras sida, tydligt och utan om och men. Jag skulle vilja ha en högljud rörelse som diskuterar och opinionsbildar mot slavliknande arbetsvillkor i låglöneländer. Jag vet att en del av detta arbete görs men mer måste göras och den internationella solidariteten behöver upp på dagordningen på riktigt.

Jag skulle vilja se en utökad rättvis handel med exempelvis Nord Afrika även om det innebär att du och jag får betala mer för varorna som tillverkas där. Mer öppenhet, mer handel och en ökad internationell solidaritet.

Arbetare i alla länder förena eder! Det ligger många utmaningar i de klassiska orden! 

DN: Löfven: Alla ska ha ett jobb , DN: mer om 1 maj talen , SVD om Löfvens tal, SVD: Juholt lockade rekordpublik,  SVD mer om S 1 maj tal

Vill lägga till en bra krönika i AB som bör läsas

Unga män eller barn som flyktingar – vad är problemet?

Missriktad välmening och ett stelt teknokratiskt tänkande måste i bästa fall ligga bakom den DN debatt som centerpartisten Staffan Danielsson har författat med rubriken ” Unga män över 18 år ska inte behandlas som barn”. Diskussionen om exakt åldersbestämning är en pseudodiskussion som mer liknar anpassning till invandrarfientlig retorik än till de mänskliga behov som dessa människor har. Jag tycker det är tråkigt en centerpartist håller på med den retoriken. Det handlar om unga människor, barn eller unga vuxna, som behöver trygghet och en bas för ett liv! Vad vi istället borde lägga energi på är hur vi på bästa sätt ger trygghet och en framtid för de barn och ungdomar som kommit hit.

Visst, barnkonventionen gäller upp till 18 år och att det har bivit en gräns för vad som är barn eller inte. Vi som har varit nära tonåringar eller har egna barn kan förstå att det inte är så enkelt att via en siffra bestämma om man har behov som en vuxen eller som ett barn. Ena dagen är en tonåring vuxen och behärskar hela världen för att nästa dag krypa i närheten av sina föräldrar och behöva stöd och råd.

Barn och ungdomar som har traumatiska upplevelser behöver oftast få bearbeta sina upplevelser när de väl kommer i trygghet. Om man då råkar vara 19 eller 20 år så kan man ha liknade behov som en 15-åring. En sak är den fysiska åldern en annan är den psykiska. Det är inte helt ovanligt att barn har behövt ta ett vuxenansvar tidigt för att situationen krävde det, vissa klarar det medan andra kommer att behöva lång tid med stöd och hjälp för att utvecklas till en stabil vuxen människa. Det är inte ovanligt att åldersiffror friseras runt om i världen. Ibland har barn blivit äldre för att det aktuella landet skulle utfärda pass och ibland har ålderssiffran reducerats för att exempelvis passa in i åldersgränsen för barn och på så sätt kunna ta sig till en tryggare plats än den man lämnade. Människor handlar rationellt utifrån situationen.  Att behöva utsättas för en åldersbestämnings som om det vore en hästhandel är ovärdigt för en välfärdsstad som Sverige. Sverige är inte ett fattigt land som inte har råd med medmänsklighet.

Flertalet av de som kommer som ensamkommande flyktingbarn har en dramatisk resa bakom sig. Flera har upplevt krig, några har mist familjemedlemmar men de flesta har mist tron och hoppet på att det finns en framtid i det land man är född i. Släkten, kanske till och med föräldrarna, har samlat ihop de pengar de kunde för att betala någon för att föra den de kanske älskar allra mest till en framtid, till en trygghet. Om det skulle råka slinka in en och annan 20-åring bland flyktingbarnen och att Sverige kan bistå med en trygghet och en framtid för den människan, har jag, och jag tror de flesta, inte något problem med.

Om jag själv hade varit i situationen att behöva välja mellan att sända iväg en 18,5-åriga son till militärtjänst och en trolig död eller sända honom som (fejkad) 17-åring till ett land jag trodde var humant och tryggt, då hade valet varit enkelt. Jag tycker att det är inte svårare än så. Det är inte svårare än att använda lite medmänsklighet och empati för att förstå vilken galen diskussion det blir när åldersbestämning blir i fokus istället för barn och ungdomars behov av trygghet. Jag tror att du som är förälder håller med mig – de behöver oss och självklart ställer vi upp!

Staffan Danielsson följer själv upp diskussionen på hans blogg

Uppdatering: 20120428:

Debatten går vidare idag 120428 publicerades en intressant DNdebatt av ett gäng barnläkare med en annan vinkling på problemet att kräva åldersbestämning på de ensamkommande flyktingbarnen.

Vuxna förstår inte riskerna med cannabis – inte bara unga!

Unga förstår inte riskerna med cannabis | Brännpunkt | SvD. skriver två sakkunniga. En väl läsvärd artikel av två sakkunniga personer som tydligt belyser aktuell forskning. Men analysen att ungdomar inte förstår vad vuxna försöker förklara håller jag inte med om. Det är värre än så.

Det är allt för många vuxna som sakta men säkert har tagit åt sig av cannabisliberalers budskap. De tror inte att cannabis-användning är så farligt och jämför ett cannabisrus med en vanlig svensk fylla. Nu har jag ingen direkt vetenskap bakom mitt påstående men min erfarenhet och vad jag själv har upplevt gör att jag ändå påstår att fler och fler tror att cannabisrus är att jämföra med ett alkoholrus. Det är en okunnig missuppfattning.

I Stockholm bör vi fundera på om man kan vara liberal utan att vara drogliberal. Droger som cannabis befriar aldrig människor. Jag tycker att allt för många liberaler reflexmässigt intar en drogliberal inställning och detta är djup olyckligt.

Det traditionella misstaget görs igen, det som ofta görs när det gäller alkohol, nämligen att rikta in oss på ungdomar och förfära oss över att de inte förstår. Vuxengenerationen behöver mer kunskap om cannabis och behöver dessutom en möjlighet att diskutera vad cannabis är och vilken aktuell forskning som finns om hur cannabis påverkar den mänskliga hjärnan. Menar vi allvar med att hjälpa barn och ungdomar så är det föräldragenerationen, kulturarbetare, ungdomsledare tillsammans med ungdomar som ska vara målgrupp för en massiv kampanj.

Vuxna måste avkrävas vad de står när det gäller cannabismissbruk – då kan de också bli tydliga i sitt budskap till barn och ungdomar.

Kampanj mot ryska censurlagen startad | Samhälle | QX

Kampanj mot ryska censurlagen startad | Samhälle | QX. Gå in och läs artikeln.

Våra vänner i S:t Petersburg behöver ekonomiskt stöd för att klara sin kamp vidare mot censurlagarna. Själv kommer jag ge ett bidrag hoppas många andra också gör det.

Länkar: Home page of site St. Petersburg LGBT-organization, RFSL kampanjsida

Tidigare blogginlägg om S:t Petersburg och LGBT