Mitt 1:a majtal! Internationell solidaritet!

Även om jag inte tillhör de röda partierna i Sverige så är 1:a maj en viktig dag för mig! En dag som har ett stort värde kommer att vara viktig länge än. Om jag skulle ha talat på 1:maj så skulle mitt tal kunnat ha följande innehåll!

Internationell solidaritet!

De slavliknande arbetsvillkor som finns i många sk låglöneländer är något vi med kraft måste bekämpa. Jag skulle berättat om en man som har under många år arbetat med marmor i Tunisien. Han har inte fått och får ingen skyddsutrustning av sin arbetsgivare.  Han är fortfarande inte sjuk men han hostar mer än vad andra gör. Idag är han 35 år och har jobbat i stendammet i ca 20 år. Frågan är hur länge hans lungor kommer att klara sig. Marmorn används i de finare villorna i Tunisien och en del exporteras. Jag skulle berättat om hans mamma som går upp tidigt i ottan varje dag för att jobba hos en grönsaksodlare. Hon tjänar inte tillräckligt för att hon ska kunna försörja sig och sin åldrige och sjuke man. Innan hon går på morgonen har hon lagat mat något hon gör också när hon kommer hem igen. Så går hennes veckor med arbete 6 dagar av 7 år efter år. Jag skulle kunna fortsätta att berätta om familjemedlemmarna, alla gör så gått de kan för att hitta en försörjning.

Sen skulle jag berätta om en av sönerna i familjen som tog sig ut från Nordafrika. Han smög ombord på en båt, låg under en presenning i fyra dagar för att komma till Italien och Europa. Europa var målet och drömmen om ett bättre liv. Hemma hade han lämnat både bröder och systrar som inte hade fått jobb och som inte såg någon framtidshopp. Hans resa via Italien och senare till Sverige är lång och krokig och tog flera år. Han har fått lära sig att det finns väldigt mycket människor som är beredda på att utnyttja billig arbetskraft och utnyttja människors utsatthet för sin egen vinnings skull. Jag skulle berätta om många av hans gelikar som har känt sig tvingade att sälja sex, sälja droger eller sitta fast i ett kontrakt om husarbete med någon man som har tagit på sig rollen som arbetsgivare men som i själva verket har skaffat sig en billig tjänare och sexslav.

Väl i Sverige och nu med uppehållstillstånd i sin hand försöker han att etablera sig. Vad han möter är arbetsgivare som erbjuder 30 kr i timman, obestämda arbetstider, inga arbetskläder eller dålig skyddsutrustning. Han möter många människor som sitter i samma sits. Arbetskraftsutbudet på de mer enkla jobben är stort. Risken att åka fast för att anställa svart är minimal. Solidariteten med människor som strävar efter ett bättre liv saknas. Trots att dessa människor har en överlevnadskraft som många saknar och borde vara eftertraktade som arbetskraft. De anses inte värda mer än 30 kr i timman. Faktum är att sälja droger skulle löna sig bättre, också en väg som några väljer, inte för att de vill men för sin överlevnad. De som är papperslösa är ännu mer utsatta.

Det är lätt att beskriva problemen men svårare att hitta lösningar. Jag tror att grunden måste vara solidaritet när man letar efter lösningar. Många av oss blundar för de orättvisa förhållanden som råder i låglöneländerna. Vi vill inte se sambandet mellan företag som utnyttjar billig arbetskraft och de strömar av unga män som söker en framtid utanför sina hemläder.

Jag skulle vilja se en stark fackförening som organiserar nyanlända medmänniskor och som fångar upp papperslösa och ställer sig på deras sida, tydligt och utan om och men. Jag skulle vilja ha en högljud rörelse som diskuterar och opinionsbildar mot slavliknande arbetsvillkor i låglöneländer. Jag vet att en del av detta arbete görs men mer måste göras och den internationella solidariteten behöver upp på dagordningen på riktigt.

Jag skulle vilja se en utökad rättvis handel med exempelvis Nord Afrika även om det innebär att du och jag får betala mer för varorna som tillverkas där. Mer öppenhet, mer handel och en ökad internationell solidaritet.

Arbetare i alla länder förena eder! Det ligger många utmaningar i de klassiska orden! 

DN: Löfven: Alla ska ha ett jobb , DN: mer om 1 maj talen , SVD om Löfvens tal, SVD: Juholt lockade rekordpublik,  SVD mer om S 1 maj tal

Vill lägga till en bra krönika i AB som bör läsas

Unga män eller barn som flyktingar – vad är problemet?

Missriktad välmening och ett stelt teknokratiskt tänkande måste i bästa fall ligga bakom den DN debatt som centerpartisten Staffan Danielsson har författat med rubriken ” Unga män över 18 år ska inte behandlas som barn”. Diskussionen om exakt åldersbestämning är en pseudodiskussion som mer liknar anpassning till invandrarfientlig retorik än till de mänskliga behov som dessa människor har. Jag tycker det är tråkigt en centerpartist håller på med den retoriken. Det handlar om unga människor, barn eller unga vuxna, som behöver trygghet och en bas för ett liv! Vad vi istället borde lägga energi på är hur vi på bästa sätt ger trygghet och en framtid för de barn och ungdomar som kommit hit.

Visst, barnkonventionen gäller upp till 18 år och att det har bivit en gräns för vad som är barn eller inte. Vi som har varit nära tonåringar eller har egna barn kan förstå att det inte är så enkelt att via en siffra bestämma om man har behov som en vuxen eller som ett barn. Ena dagen är en tonåring vuxen och behärskar hela världen för att nästa dag krypa i närheten av sina föräldrar och behöva stöd och råd.

Barn och ungdomar som har traumatiska upplevelser behöver oftast få bearbeta sina upplevelser när de väl kommer i trygghet. Om man då råkar vara 19 eller 20 år så kan man ha liknade behov som en 15-åring. En sak är den fysiska åldern en annan är den psykiska. Det är inte helt ovanligt att barn har behövt ta ett vuxenansvar tidigt för att situationen krävde det, vissa klarar det medan andra kommer att behöva lång tid med stöd och hjälp för att utvecklas till en stabil vuxen människa. Det är inte ovanligt att åldersiffror friseras runt om i världen. Ibland har barn blivit äldre för att det aktuella landet skulle utfärda pass och ibland har ålderssiffran reducerats för att exempelvis passa in i åldersgränsen för barn och på så sätt kunna ta sig till en tryggare plats än den man lämnade. Människor handlar rationellt utifrån situationen.  Att behöva utsättas för en åldersbestämnings som om det vore en hästhandel är ovärdigt för en välfärdsstad som Sverige. Sverige är inte ett fattigt land som inte har råd med medmänsklighet.

Flertalet av de som kommer som ensamkommande flyktingbarn har en dramatisk resa bakom sig. Flera har upplevt krig, några har mist familjemedlemmar men de flesta har mist tron och hoppet på att det finns en framtid i det land man är född i. Släkten, kanske till och med föräldrarna, har samlat ihop de pengar de kunde för att betala någon för att föra den de kanske älskar allra mest till en framtid, till en trygghet. Om det skulle råka slinka in en och annan 20-åring bland flyktingbarnen och att Sverige kan bistå med en trygghet och en framtid för den människan, har jag, och jag tror de flesta, inte något problem med.

Om jag själv hade varit i situationen att behöva välja mellan att sända iväg en 18,5-åriga son till militärtjänst och en trolig död eller sända honom som (fejkad) 17-åring till ett land jag trodde var humant och tryggt, då hade valet varit enkelt. Jag tycker att det är inte svårare än så. Det är inte svårare än att använda lite medmänsklighet och empati för att förstå vilken galen diskussion det blir när åldersbestämning blir i fokus istället för barn och ungdomars behov av trygghet. Jag tror att du som är förälder håller med mig – de behöver oss och självklart ställer vi upp!

Staffan Danielsson följer själv upp diskussionen på hans blogg

Uppdatering: 20120428:

Debatten går vidare idag 120428 publicerades en intressant DNdebatt av ett gäng barnläkare med en annan vinkling på problemet att kräva åldersbestämning på de ensamkommande flyktingbarnen.

Vuxna förstår inte riskerna med cannabis – inte bara unga!

Unga förstår inte riskerna med cannabis | Brännpunkt | SvD. skriver två sakkunniga. En väl läsvärd artikel av två sakkunniga personer som tydligt belyser aktuell forskning. Men analysen att ungdomar inte förstår vad vuxna försöker förklara håller jag inte med om. Det är värre än så.

Det är allt för många vuxna som sakta men säkert har tagit åt sig av cannabisliberalers budskap. De tror inte att cannabis-användning är så farligt och jämför ett cannabisrus med en vanlig svensk fylla. Nu har jag ingen direkt vetenskap bakom mitt påstående men min erfarenhet och vad jag själv har upplevt gör att jag ändå påstår att fler och fler tror att cannabisrus är att jämföra med ett alkoholrus. Det är en okunnig missuppfattning.

I Stockholm bör vi fundera på om man kan vara liberal utan att vara drogliberal. Droger som cannabis befriar aldrig människor. Jag tycker att allt för många liberaler reflexmässigt intar en drogliberal inställning och detta är djup olyckligt.

Det traditionella misstaget görs igen, det som ofta görs när det gäller alkohol, nämligen att rikta in oss på ungdomar och förfära oss över att de inte förstår. Vuxengenerationen behöver mer kunskap om cannabis och behöver dessutom en möjlighet att diskutera vad cannabis är och vilken aktuell forskning som finns om hur cannabis påverkar den mänskliga hjärnan. Menar vi allvar med att hjälpa barn och ungdomar så är det föräldragenerationen, kulturarbetare, ungdomsledare tillsammans med ungdomar som ska vara målgrupp för en massiv kampanj.

Vuxna måste avkrävas vad de står när det gäller cannabismissbruk – då kan de också bli tydliga i sitt budskap till barn och ungdomar.

Kampanj mot ryska censurlagen startad | Samhälle | QX

Kampanj mot ryska censurlagen startad | Samhälle | QX. Gå in och läs artikeln.

Våra vänner i S:t Petersburg behöver ekonomiskt stöd för att klara sin kamp vidare mot censurlagarna. Själv kommer jag ge ett bidrag hoppas många andra också gör det.

Länkar: Home page of site St. Petersburg LGBT-organization, RFSL kampanjsida

Tidigare blogginlägg om S:t Petersburg och LGBT

Tolv personer på golvet är bättre än att sova på stationen!

Att sova 12 stycken i en etta med kök är bättre än att sova på Centralstationen. De stänger ju stationen på natten och det är så kallt att gå ute till de öppnar igen sa en ny bekantskap, en ung man från Tunisien. Vi kan kalla honom Mohammed.

För två veckor sedan kom Mohammed till Stockholm via Tyskland från Swietz där han har varit de sista 8 månaderna. Dessförinnan var han en kort tid i Italien. Mohammed kom med båt från Tunisien till Lampedusa. I Swietz kunde han inte stanna då de hela tiden kontrollerar människor om de har papper eller inte. Papperslösa sänds direkt till sina hemländer. När han kom till Italien fick han ett tillfälligt uppehållstillstånd, det har nu gått ut. Dessutom fick Mohammed ett dåligt råd på vägen nämligen att han skulle kasta sitt pass.

Nu är han ensam, utan pengar och id handlingar helt utlämnad till personer som ”hjälper” med ena handen och skor sig med den andra. Det kostar 850 kr att sova på golvet i en etta i en förort till Stockholm. De som bor där på golvet är unga araber och de har två saker gemensamt. De är papperslösa och de drömmer om en bättre framtid. En framtid som gör att de kan tjäna lite pengar och sända hem till sina familjer. Den som hyr ut golvplatsen får en intäkt på ca 9 500 på månad. Den som hyr hoppas få ett svart jobb med en timpenning på minst 30 kr så att han kan betala för sig Svart jobben finns och ofta har den som hyr ut golvplatsen kontakter att förmedla.

Ofta är det familjerna som betalde ”biljetten” eller platsen på båten till Europa, en investering som hela släkten står bakom och som man förväntar sig en vinst ifrån. Inte bara att den unge mannen får ett bra liv i Europa utan att det startar upp en kanal där pengar kommer varje månad. Man förväntar sig att den unge mannen ska lyckas så att hela släkten kan vara stolta. Med en lyckad släkting i Europa som sänder pengar regelbundet höjs hela släktens status i grannarnas ögon, någon som inte ska föraktas. Det handlar om heder. De som kommer hem tomhänta och kanske ännu fattigare än när de åkte har tappat det mesta av sin heder. Det handlar om manlighet och ofta orimliga och orealistiska förväntningar på dessa unga män.

Jasmin-revolutionen i Tunisien startade inte bara en långsam process mot demokrati och befriade människor i Nord Afrika. Det har också skapat ännu fler papperslösa människor i Europa. Många av oss minns bilderna på båtar som kom från Tunisien och Libyen. De lyckliga som kom fram till den lilla Italienska ön Lampedusa. Förra våren var ön mer än fullsatt av flyktingar från både Libyen och Tunisien. De flesta fick tillfälliga uppehållstillstånd och många är spridda runt om i Europa. En del har återvänt efter att de har upptäckt att Europa inte har någon större lust att dela med sig av tillfällen att tjäna pengar och på så sätt skapa en bättre tillvaro.

Europa upplever en tid med stora ekonomiska problem en situation som vi inte ännu vet vart den slutar. Krisen drabbar också nord Afrika hårt då många av de arbetstillfällen ( visslingen underbetalade) har försvunnit. Det var arbeten i fabriker som tillverkade allt från sportartiklar, kläder, bildelar mm. Många av de jobben är nu borta eller starkt reducerade då efterfrågan på den Europeiska marknaden kraftigt gått ner.
Om Tunisien och de andra länderna ska kunna bygga upp demokratier och att de som bor där ska kunna tro på en bättre framtid i sina länder då behöver de få igång sina ekonomier och skapa arbetstillfällen. Inte minst så måste turisterna återkomma, pengarna behöver börja rulla in. Annan produktion behöver utvecklas och handeln med Europa stimuleras för en långsiktig stark ekonomi.

Mohammed och många med honom kan inte vänta på långsiktiga utvecklingsplaner i sina hemländer, de och deras familjer behöver pengar och möjligheter nu. Nu och här behöver han en möjlighet att skapa sig ett liv.

Vad som händer med Mohammed är svårt att säga. Men än så länge står hans lilla resväska här. Han bad om att få ha den innanför min dörr så att ingen skulle stjäla de få ägodelar han har. Där ute gäller djungels lag. Den starke klarar sig den svage går under eller måste åka hem!

Soppkön i Stockholm!

Uppdaterad 12-03-22

Soppkön har länge varit lång vid Klara Kyrka mitt i Stockholm. Längden på kön är en mätare på hur välfärden fungerar och hur många som ramlar utanför. Det är säkerligen många som skulle behöva stå i kön som aldrig kommer dit. Att vara fattig har aldrig varit något man skryter med.  Det har dessutom igen blivit svårare att vara fattig och arbetslös i alliansens Sverige. Uppfyller man inte den heliga arbetslinjen så slår hårdheten och minskat stöd till, detta föder fattigdom och ökad hemlöshet!

Socialborgarrådet Anna König Jerlmyr i Stockholm har idag lovat att fler åtgärder ska sättas in för att stötta hemlösa. Det är bra och det kommer med all sannolikhet behövas en hel del kommunala resurser. Men fattiga och hemlösa människor dyker inte bara upp en dag i soppkön. Det system vi har idag, den ökande hårdheten, och tron på att arbetslinjen ska lösa allt  har regeringen och Alliansen ansvar för. Socialborgarrådet kommer att få mycket att göra i Stockholm framöver om inte man i regeringen börjar tänka om och ändrar attityder till människor som i perioder behöver stöd och hjälp. 

Att öppna fler dagverksamheter för hemlösa är bra men huvudproblemet hemlösa har är att de inte har ett eget hem och det är det som behöver lösas. ”Housing first” som är ett annat sätt att tänka när det gäller att stötta hemlösa. Det har i en lite skala påbörjats i Stockholm.  Jag är övertygad om att om man satsade ordentligt på det arbete och tillsatta tillräckliga resurser så skulle hemlösa komma närmare ett riktigt hem och en början på att lösa sina problem.

Att den gamla Joe Hills ”It’s a long way down to the soupline” från 1915 skull dyka upp igen som musik till en bild från Sankta Clara Kyrka och soppkön 2012, det hade jag inte trott för några år sedan.

 

Läser Anna König Jerlmyrs debattartikel i Aftonbladet. Blir glad att moderaterna NU tillsätter en utredare men är också förvånad. Tidigare har de mött oppositionen bl.a. MP i debatten med att de har full koll och satsar ordentligt på hemlösheten.  Vi är många som kommer att följa utvecklingen nära.

Tvångomhändertaganden av barn ökar – Var är analysen?

TV4 rapporter den 29 jan 2012 att antal barn som blir tvångsomhändertagna har ökat. I inslaget visar man en pappa vars son hade blivit omhändertagen av socialtjänsten utifrån misstanken på att pojken for illa och behövde skyddas från sina föräldrar. Det visade sig senare att det inte fanns någon fara för pojken och han fick efter 6 veckor komma hem till sina föräldrar. Pappan intervjuades och förmodligen (jag gissar) så har socialtjänsten tackat nej till att uttala sig med bl.a. hänsyn till familjen och barnet. Kanske också för att socialarbetarna tycker situationen är obehaglig. Vad vet jag?

Reportaget ger socialarbetarnas påstådda bristande kompetens skulden för ökningen. Socialstyrelsen ställer upp och kommenterar och bekräftar. SKL tycker också att det är allvarligt med den dåliga kompetensen hos socialarbetarna och berättar att man har tagit fram en bedömningsmetod som man för ut i kommunerna som en hjälp. (länk till TV inslaget )

Det är viktigt att användningen av starka tvångsmedel som omhändertaganden ska synas och gärna av media. Men var är analyserna om orsakerna till att tvångsomhändertaganden, enligt TV4, ökar. Jag tor inte på att det är socialarbetarnas bristande kompetens skulle är orsaken även om kompetensen säkerligen ständigt bör stärkas.

Kampanjer mot socialarbetare och speciellt mot att barn blir tvångsomhändertagna görs av bl.a. media lite då och då. I bakgrunden ligger diskussionen om vanvårdsutredningen. Dessutom går många igång när den heliga kärnfamiljen blir hotad.

I TV4 reportaget saknade  jag en ansvarig politiker. Ministern Maria Larsson (KD) vore lämplig. Frågorna jag skulle ha ställt till ministern eller någon annan ansvarig politiker skulle vara:

• Varför ökar antalet barn som far illa i Sverige idag?  
• Vad görs för att öka socialtjänstens möjligheter att öka sin kompetens och använda den kompetens de har för att skydda och hjälpa de barn som behöver samhällets vård?

Verkligheten är tvärt emot vad reportaget i TV4 visar. Att ansöka om att omedelbart omhänderta ett barn är bland det sista en socialarbetare gör och görs det är det utifrån att man då är övertygad om att det finns ett starkt skyddsbehov. Så ska det vara! Jag anser att dessa socialarbetare bör respekteras och ges förutsättningar för att göra ett bra jobb. De bör ständigt ges möjligheter till att öka sin kompetens och få kontinuerlig handledning. Man kan inte ta bort resurser och göra besparingar på socialtjänsten och sen kritisera dem för att de inte gör sitt jobb.

Att vara socialarbetare och snabbt utreda en akut situation för ett barn är bland det svåraste man kan göra. Jag har själv gjort det. Man behöver kunna hålla huvudet kallt och använda sin egen och andras kompetens i bedömningen om vad man ska göra. När väl besluten är tagna så tvivlar man vidare på om man föreslog rätt beslut. Gjorde jag rätt? Omgivningen kritiserar ofta beslutet oavsett vilket beslut som är gjort.

Om inte det görs rätt bedömning och barnet blir kvar hos föräldrarna och att barnet blir misshandlat då finns det ett behov av att stark kritisera socialarbetarna och deras kompetens. När det går så illa att ett barn dör (tack och lov sällsynt i Sverige idag men det händer) då vet man att rubrikerna och löpsedlarna kommer att basunera ut detta och socialarbetarna lär vara de skyldiga. Själv tycker jag att det är bättre att man omhändertar ett barn för mycket än ett för lite. Det är sällan fara för ett barns liv att bli omhändertaget av socialtjänsten.

Det finns  barn som lider i det tysta och som ingen anmäler till socialtjänsten, de barnen får inga rubriker. En effekt av att misstänkliggöra socialtjänsten och socialarbetarna är att det är de blir ännu försiktigare innan de sätter in stöd för ett barn som far illa mot föräldrarnas vilja. Om jag inte minns fel så är det inte så länge sedan socialtjänsten blev kritiserade för att inte utreda anmälningar tillräckligt snabbt. Detta är betydligt allvarligare än att ett barn blir felaktigt omhändertaget under 6 veckor.

Analysen jag skulle vilja ta del av, och som gärna TV4 eller annan media kunde göra, är: Varför är det flera barn idag än för några år sedan som far så illa att någon anmäler det till socialtjänsten och att tvångsomhändertagandet ökar? Är det socialarbetarnas bristande kompetens som är problemet? Eller?

Kan det handla om;  

• Minskade resurser till föräldrastöd?
• Minskat stöd till generellt förebyggande arbete?
• Har socialarbetare möjlighet att jobba förebyggande?
• Ökad alkoholanvändning?
• Ökade klyftor i samhället?
• Ökad barnfattigdom?
• Arbetslöshet?
• Segregation?
• Orimliga krav på föräldrar från arbetslivet?
• ???????

Att antalet omhändertagna barn ökar kan vara ett positivt tecken på att samarbeten mellan socialtjänst, skola- fritids och förskola fungerar bättre, att fler vågar stå upp för barn rätt och samtidigt att fler föräldrar har fått det tuffare att leva upp till alla de krav de har på sig och att detta går ut över barns rätt att få en trygg barndom.

Att kasta sig över socialarbetarna och deras kompetens som enda faktor känns väldigt ytligt och ogenomtänkt.

Dags för civilkurage – låt Ganna stanna!

Som det ser ut idag så kommer den gamla kvinnan på 91 år att utvisas från Sverige i morgon, senil och hjärtsjuk med sina enda släktingar boende i Sverige.

Rättschefen på Migrationsverket förklarar att ingen tycker om denna utvisning men att de har att följa lagen. Det är förmodligen helt korrekt. Lagstiftarna har förmodligen inte tänk över en liknade situation och gjort någon skrivning som gör att man kan göra ett undantag. Jag är inte någon expert på lagstiftningen men jag delar nog det som de flesta människor känner. Låt Ganna stanna och låt henne få leva sina sista år i trygghet hos sina släktingar.

Det kan inte handla om pengar, inte om att man är rädd för att ett stort gäng gamlingar skulle invadera landet. Vad är man rädd för när man helt sonika tar ett beslut som man säger att ingen vill ta!?

Någon har tvingats ta ett beslutet och någon blir tvingad till att utföra avvisningen.  Jag uppmanar och hoppas på att flygbolagen vägra att ta Ganna ombord, att de poliser som blir beordrade att utföra avvisningen arbetsvägrar, att Migrationsverket rättschef konstaterar att ett sådant här beslut kan man inte ta och helt enkelt meddelar regeringen att man vägrar! Humana hänsyn och mänskliga rättigheter måste vägra tyngre än en lagstiftning som gör det möjligt att ta detta avvisningsbeslut.

I det här läget är det dags för att vara olydig ta ta sitt civilkurage på allvar, det är väll det Göran Hägglund brukar uppmana oss till! 

Länk: Expressen, Express Billström. DN

Kraven om upprättelse – politiskt käbbel?

Barnen som samhället svek – igen?

Uppdaterad 110913

Först kom utredningen, (upprättelseutredningen SOU 2011:09) med ett visst hopp, sen en ekonomisk kris, sen en minister som säger att man inte kan betala ut ersättning till de barn som samhället svek för att bedömningen inte skulle kunna bli rättssäker! Jag förstår att en och annan drabbad blev upprörd. Själv blev jag mest förvånad! Vad vad det som hände?

Nu har ministern under galgen bytt fot och vill samtala med oppositionen som har reagerat kraftfullt. Maria Larsson säger -Sådana här frågor ska inte vara föremål för politiskt käbbel för det handlar om människor som har farit väldigt illa! Just det! Hur kan man kalla kraven om upprättelse för politiskt käbbel? Det är betydligt alvarligare än så!

Maria Larsson och regeringen borde ha tänkt innan hon gick ut (dessutom strax innan den 11 september) och levererade ett kallt budskap. Hon erbjöd dock en upprättelseceremoni J Kanske är det viktigt för några och jag har full respekt för det, för mig kändes mer som ett hån än en upprättelse.

I den här frågan är jag en av de drabbade. Under utredningens gång och när den kom har jag hållit frågan och utredning ifrån mig. Det var för smärtsamt att fundera på det som hände för länge sedan.  I perioder har jag grävt  grävt ner mig i gammalt elände men har lärt mig att försonas med min historia och inte låtit den ta överhand. Jag har haft tur, det fanns människor som såg mig och som gav mig det stöd jag behövde i rätt tid.

När utredningen kom med förslaget om att ge en ekonomisk ersättning så kändes det ändå som en viss upprättelse. Men det viktigaste var nog att det visades att vi var många som har upplevelser som vi helst skulle vilja vara utan, och det var många som bekräftade att det var inte vårt fel att vi hade vanvårdade och misshandlade. Samtidigt så skrämde det mig, skulle jag och många andra behöva beskriva mer eller mindre offentligt, vad som hade drabbat oss för att få ersättningen. Hemligheter skulle avslöjas och ännu en gång kommer tvivlen på om jag som barn egentligen inte var besvärlig och hade mig själv att skylla.

För mig hade det varit betydligt bättre om regeringen och utredningen från början hade kommit fram till helt andra förslag. 

• att Maria Larsson som minister hade gått ut och sagt att nu har regeringen avsatt tillräckliga resurser för att upprusta samhällets stöd till barn och ungdomar som far illa.
• att det genomförs en nationell kunskapsupprustning, att kommunerna kommer att sättas under lupp för att se till att socialarbetare, familjehem, institutioner och andra som har ett ansvar för att hjälpa barn  får de resurser de behöver för att sköta sina jobb.  Att denna satsning ska återkomma regelbundet för att vård och stöd till utsatta barn i framtiden ska ha den bästa kvalité vi kan uppbringa.
• att kommunerna tvingades att söka upp och erbjuda de personerna som var omhändertagna som barn med att kartlägga sin barndom och sin historia. Att få veta hur var barndomen, vad hände? Och varför? Kan vara en upprättelse för många. Jag tror att detta skulle kunna vara en hjälp för många för att sen kunna lägga den delen av livet bakom sig. Trotts allt vi kan aldrig göra historien ogjort men vi kan få den berättad och bekräftad.

Om ministern i samma andetag hade sagt att detta gjorde regeringen som en upprättelse för alla de barn som har farit illa i samhällets vård – då hade jag varit nöjd och inte bett om en krona.

Nu gjorde inte Maria Larsson det. Nu ska vi ha vår upprättelse men inga ceremonier för mig inte!

Rekommenderar regeringen att titta närmare på hur Norge gjorde.  Vid en första anblick tycker jag att de tänkte till och dessutom var de inte lika försiktiga med summorna som gavs i ersättning (som den svenska utredningens förslag), speciellt till de som kraftigt har blivit kränkta.

Frågan om rättssäkerhet kanske trotts allt är underordnat och känns mest som politisk käbbel från ministerns sida just nu!

Uppdatering: 110913 kl. 11,00

Efter att jag skrev den här texten har Maria Larsson publicerat en DN debatt. I den aviserar hon både åtgärder och pengar för att stärka barn och ungdomsvården. Det är ett bra steg. Om nu dessa pengar, 100 miljoner pr. år i fem år, är tillräckligt och friska pengar kan jag inte bedöma. Men att inte de åtgärder som hon avviserar redan finns framtagna och att departemenetet jobbar med dessa NU ororar mig. Frågan är inte ny. Kunskapen har funnits att det behövs en ordentligt upprustning på det här området. Tyvärr så känns inte det som att det ligger ett äkta engagemang bakom artikeln. Det känns som att artikeln har kommit till efter Maria Larssons misslyckade försöka att backa från utredningen förslag om upprättelse i form av skadestånd. Hoppas jag har fel!

Länkar: DN,  DN, SVD, SVD, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet,Expressen, M press Stockholm stad, SVD

Manifestation för öppenhet, demokrati och kärlek i Ålesund

För att dels hedra offren för terrorhandlingarna på Utöja och i Oslo den 22/7 var det manifestation runt hela Norge. Jag hade möjligheten att vara med i Ålesund. Har nog aldrig varit med om en sådan enorm uppslutning av människor. Över 10 000 deltog i Ålesund och gatorna val fulla med människor som visade sitt deltagande och omsorg för alla de som behöver det idag. Men också visade vi att arbetet för demokrati, öppenhet och för ett inkluderande samhälle  fortsätter och kanske med ett ännu större alvar och målmedvetenhet framöver.

Länkar: DN, AB, SVD