Jag har många gånger fascinerats av Mexico Citys otroliga storlek. Denna gång var jag och fascinerad men upplevde väldigt stark och påtagligt att Mexico city nu är överbefolkad, tunnelbanan är överbelastad, trafikkaos är vardagsmat. Trotts detta så kommer jag säkerligen resa tillbaka och uppleva denna stad med över 24 miljoner människor. Mexico city är värt ett besök och man kan hitta allt man vill här. Bara man har tid och tålamod med att man inte är ensam

Jag vill dela med mig av den del bilder. De är från Guadalajara, Puerto Vallarta och Puebla med omgivning. Puebla är en stad jag säkerligen kommer att resa tillbaka till, både för att jag har vänner där men också för att det är en trevlig stad.

Dessutom har jag varit i Mexico City en hel del. Jag lägger upp några bilder därifrån senare.

Sitter mitt i Mexico city på Starbucks och funderar över Jul och allt som hör där till. Kan inte annat än förundras över hur liten världen är på många sätt, men ändå så stor och så orättvis. Har just pratat med en av sönerna som befann sig i närheten av fjällen påväg till fjällstugan. Pratade sen med min sambo i Stockholm och allt känns så nära även om det är långt bort. Det känns som att via Skype är jag närvarande även i den Svenska verkligheten men den Mexikanska verkligheten känns inte helt bra.

Jag kommer att missa Karl – Bertil Julafton, (undrar om den finns på nätet?) Han borde finnas i verkligheten och han behövs i Mexico som på så många andra platser. Efter att ha varit i denna enorma stad Mexico City i en vecka nu, en stad jag besök många gånger nu, så slår det mig hur stora klyftorna är och det känns som att de rikare blivit mycket rikare och det finns hur många fattiga som helst. Många har återvänt från USA efter att livsvillkoren där blivit tuffare. Tidigare var de försörjande eller åtminstone en viktig del i den mexikanska familjens ekonomi. Idag är de mer en börda för familjerna. Återkommit, inget jobb och de extra pengarna de tidigare sände hem lyser med sin frånvaro.

Det är tre år sedan jag var här sist. Många nya byggnader har rests, en och annan med helikopterplatta på taket. Samtidigt så tycks mycket annat sakna resurser. Byggnader förfaller, parkerna borde få en ansiktslyftning mm. Fattiga människor gör vad de kan för att överleva på gatorna.

I tunnelbanan uppmanar man i reklam från staten att köpa Mexikanska varor. Men i alla dessa marknadsstånd runt om i stan säljs allt annat än inhemska varor. Tror att det är lång väg innan man uppskattar de som produceras lokalt.

Men mitt i detta finns det en massa leenden, människor som planerar Jul och gör det utifrån det man har. Jag ska strax lämna min lilla köpte trygghet och bekvämlighet på Starbucks och återigen ge mig ut i folkvimlet.

Zócalo (torget) är utsmyckat med ljusdekorationer. Delar med mig av dessa. Trotts allt kan de skänka lite Julkänsla även till dem som gör vad de kan för att överleva.

Rubriken är kanske lite provocerande för någon.

Läs gärna vidare för detta är inte ett bittert inlägg av en sparkad kanslichef utan mer en funderingar på vad öppenhet innebär för politiskt anställda tjänstepersoner i politiska partier.

I november valdes nytt borgarråd för MP i Stockholm efter att Per Bolund lämnade uppdraget för att istället blir partiets ekonomiske talesperson i riksdagen.

Jag valde att tydligt ta ställning för en kandidat. Detta har sedan drastiskt förändrat mitt liv och MP kansliet i Stadshuset.

Jag hade innan valet skrivit följande på Facebook.

”Vill att vi snart får ett grönt borgarråd i Stockholm och att hon heter Emilia Hagberg. Vi skulle jobba grymt bra ihop! #mpsthlm”

Detta kostade mig jobbet! Det nya borgarrådet hade inte förtroende för mig. Två av mina medarbetare konstaterade att det inte fanns förtroende nog för att fortsätta sina arbeten på MP kansliet. Detta är villkoren för politiska tjänstepersoner. Politiker ska kunna bygga sina egna lag med ”sina” politiska tjänstepersoner. Detta faktum ställer visserligen en del frågor.

Hur lojala ska politiska tjänstepersoner vara?  Vad får politiska tjänstepersoner uttala?  Var får det i så fall uttalas? 

Som kanslichef för MP i stadshuset uppmanade jag till högt i tak utifrån övertygelsen om att det är bra att politiska tjänstepersoner deltar i det interna partiarbetet och bidra med den kompetens de har. Det är dessutom bra om detta görs öppet och inte i det dolda.

Jag har aldrig träffat någon politisk tjänsteperson som inte har någon politisk åsikt eller åsikt om vem de skulle vilja företräda partiet. Det är inte är ovanligt att det pågår arbete i det tysta. Det är inte bra och det bäddar för att det inte byggs upp en grund för öppenhet i processerna. Det är inte helt ovanligt att tydliga tjänstepersoner upplevs av en del politiker som hotande istället för den tillgång de är för partiet.

Det som däremot är viktigt är att när väl ett beslut är fattat då är det som gäller och som tjänstepersoner är man lojal mot fattade beslut.

Den som vet något om politiskt arbete vet att politiska tjänstepersoner har ett stort inflytande, de skriver ofta artiklar, motioner, tal och utvecklar politiska förslag som sedan undertecknas av politiker. De gör det utifrån det förtroende de har fått av de ansvariga politikerna. I allmänhetens ögon är dessa personer i stort sett anonyma och ska så förbli anser jag. Det är alltid de valda politikerna som ska ta det politiska ansvaret för politiska beslut och förslag oavsett vem som rent fysiskt har suttit bakom tangentbordet.  Men att samma ska gälla i de partiinterna processerna och jag starkt emot. Där bör det vara tydligt vilka strukturer som finns och det ska uppmuntras att alla oavsett anställning, förtroendevald eller gräsrot ska kunna uttala sina åsikter och driva sin linje.

Vad som hände mig och mina kollegor är en sak, vi har en bra trygghet en tid framöver, inget synd om oss. Det som oroar mig är att den öppenhet som MP står för eventuellt inte gäller de politisk anställda tjänstepersonerna och att det utvecklar sig en kultur som gör att anställda blir rädda för att säga vad de tycker. Rädda medarbetare är inte kreativa och används inte fullt ut. Jag vill inte att politiska tjänstepersoner ska sitta på sina kontor och smida planer i tysthet. Dessutom bör också politiska tjänstepersoner delta i interna diskussioner för att inte det ska utvecklas en dold elit i partierna som medlemmarna inte känner till och inte därmed har förtroende för. När även tjänstepersonerna är tydliga med vad de tycker och vill så blir det lättare för alla att förhålla sig till de personerna.

När partierna går mot en större öppenhet, sociala medier används flitigt även i de interna processerna, så får det inte innebära att en stor grupp tjänstepersoner ska tystas. Partiet och politiker får nog lära sig att tåla att även anställda har en åsikt och att det har rätt att torgföra den.

Varför Emilia förlorande omröstningen på medlemsmötet med 9 röster kan man ha flera analyser av. Min analys, som inte är överraskande, är att det var Slussenfrågan som avgjorde. Valet avgjordes av bl.a. nya medlemmar (som gått med i partiet pga. av Slussenfrågan) som enligt mig la sin energi på fel häst. MP har aldrig haft möjlighet att stoppa förslaget om nya Slussen. Det var Alliansens politiker som borde fått all uppmärksamhet om förslaget skulle kunna förändras eller stoppas. MP försökte under Emilias ledning förändra Alliansens förslag till det bättre. Men det är en annan fråga jag kanske bloggar om en annan dag.

Skrivet från min tillfälliga semesterort, Mexico City.

Hälsningar!

/Conny

Rättschefen på Migrationsverket förklarar att ingen tycker om denna utvisning men att de har att följa lagen. Det är förmodligen helt korrekt. Lagstiftarna har förmodligen inte tänk över en liknade situation och gjort någon skrivning som gör att man kan göra ett undantag. Jag är inte någon expert på lagstiftningen men jag delar nog det som de flesta människor känner. Låt Ganna stanna och låt henne få leva sina sista år i trygghet hos sina släktingar.

Det kan inte handla om pengar, inte om att man är rädd för att ett stort gäng gamlingar skulle invadera landet. Vad är man rädd för när man helt sonika tar ett beslut som man säger att ingen vill ta!?

Någon har tvingats ta ett beslutet och någon blir tvingad till att utföra avvisningen.  Jag uppmanar och hoppas på att flygbolagen vägra att ta Ganna ombord, att de poliser som blir beordrade att utföra avvisningen arbetsvägrar, att Migrationsverket rättschef konstaterar att ett sådant här beslut kan man inte ta och helt enkelt meddelar regeringen att man vägrar! Humana hänsyn och mänskliga rättigheter måste vägra tyngre än en lagstiftning som gör det möjligt att ta detta avvisningsbeslut.

I det här läget är det dags för att vara olydig ta ta sitt civilkurage på allvar, det är väll det Göran Hägglund brukar uppmana oss till! 

Länk: Expressen, Express Billström. DN

Träffade mina goda vänner i Göteborg

Bjuder på några bilder.

Uppdaterad 110913

Först kom utredningen, (upprättelseutredningen SOU 2011:09) med ett visst hopp, sen en ekonomisk kris, sen en minister som säger att man inte kan betala ut ersättning till de barn som samhället svek för att bedömningen inte skulle kunna bli rättssäker! Jag förstår att en och annan drabbad blev upprörd. Själv blev jag mest förvånad! Vad vad det som hände?

Nu har ministern under galgen bytt fot och vill samtala med oppositionen som har reagerat kraftfullt. Maria Larsson säger -Sådana här frågor ska inte vara föremål för politiskt käbbel för det handlar om människor som har farit väldigt illa! Just det! Hur kan man kalla kraven om upprättelse för politiskt käbbel? Det är betydligt alvarligare än så!

Maria Larsson och regeringen borde ha tänkt innan hon gick ut (dessutom strax innan den 11 september) och levererade ett kallt budskap. Hon erbjöd dock en upprättelseceremoni J Kanske är det viktigt för några och jag har full respekt för det, för mig kändes mer som ett hån än en upprättelse.

I den här frågan är jag en av de drabbade. Under utredningens gång och när den kom har jag hållit frågan och utredning ifrån mig. Det var för smärtsamt att fundera på det som hände för länge sedan.  I perioder har jag grävt  grävt ner mig i gammalt elände men har lärt mig att försonas med min historia och inte låtit den ta överhand. Jag har haft tur, det fanns människor som såg mig och som gav mig det stöd jag behövde i rätt tid.

När utredningen kom med förslaget om att ge en ekonomisk ersättning så kändes det ändå som en viss upprättelse. Men det viktigaste var nog att det visades att vi var många som har upplevelser som vi helst skulle vilja vara utan, och det var många som bekräftade att det var inte vårt fel att vi hade vanvårdade och misshandlade. Samtidigt så skrämde det mig, skulle jag och många andra behöva beskriva mer eller mindre offentligt, vad som hade drabbat oss för att få ersättningen. Hemligheter skulle avslöjas och ännu en gång kommer tvivlen på om jag som barn egentligen inte var besvärlig och hade mig själv att skylla.

För mig hade det varit betydligt bättre om regeringen och utredningen från början hade kommit fram till helt andra förslag. 

• att Maria Larsson som minister hade gått ut och sagt att nu har regeringen avsatt tillräckliga resurser för att upprusta samhällets stöd till barn och ungdomar som far illa.
• att det genomförs en nationell kunskapsupprustning, att kommunerna kommer att sättas under lupp för att se till att socialarbetare, familjehem, institutioner och andra som har ett ansvar för att hjälpa barn  får de resurser de behöver för att sköta sina jobb.  Att denna satsning ska återkomma regelbundet för att vård och stöd till utsatta barn i framtiden ska ha den bästa kvalité vi kan uppbringa.
• att kommunerna tvingades att söka upp och erbjuda de personerna som var omhändertagna som barn med att kartlägga sin barndom och sin historia. Att få veta hur var barndomen, vad hände? Och varför? Kan vara en upprättelse för många. Jag tror att detta skulle kunna vara en hjälp för många för att sen kunna lägga den delen av livet bakom sig. Trotts allt vi kan aldrig göra historien ogjort men vi kan få den berättad och bekräftad.

Om ministern i samma andetag hade sagt att detta gjorde regeringen som en upprättelse för alla de barn som har farit illa i samhällets vård – då hade jag varit nöjd och inte bett om en krona.

Nu gjorde inte Maria Larsson det. Nu ska vi ha vår upprättelse men inga ceremonier för mig inte!

Rekommenderar regeringen att titta närmare på hur Norge gjorde.  Vid en första anblick tycker jag att de tänkte till och dessutom var de inte lika försiktiga med summorna som gavs i ersättning (som den svenska utredningens förslag), speciellt till de som kraftigt har blivit kränkta.

Frågan om rättssäkerhet kanske trotts allt är underordnat och känns mest som politisk käbbel från ministerns sida just nu!

Uppdatering: 110913 kl. 11,00

Efter att jag skrev den här texten har Maria Larsson publicerat en DN debatt. I den aviserar hon både åtgärder och pengar för att stärka barn och ungdomsvården. Det är ett bra steg. Om nu dessa pengar, 100 miljoner pr. år i fem år, är tillräckligt och friska pengar kan jag inte bedöma. Men att inte de åtgärder som hon avviserar redan finns framtagna och att departemenetet jobbar med dessa NU ororar mig. Frågan är inte ny. Kunskapen har funnits att det behövs en ordentligt upprustning på det här området. Tyvärr så känns inte det som att det ligger ett äkta engagemang bakom artikeln. Det känns som att artikeln har kommit till efter Maria Larssons misslyckade försöka att backa från utredningen förslag om upprättelse i form av skadestånd. Hoppas jag har fel!

Länkar: DN,  DN, SVD, SVD, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet,Expressen, M press Stockholm stad, SVD

Delar med mig av en del bilder tagna runt Miljöpartiet de grönas del i paraden.

Det var fullt av energi bland alla de som fanns med. Under feststämningen låg det en kampanda för allas lika värde. Den kampen måste tas på många arenor och Pride är en sådan självklar arena.

Delar med mig av lite bilder som ger ger en känsla av vad som händer. Senare ska jag skriva en del reflektioner från seminarier mm.

Fler Bilder kommer framöver.

Stockholm Pride

Jag tror också att det kan vara lättare för de som fortfarande finns i garderoben att kunna komma och känna på stämningen och kanske hitta någon att prata med och hitta styrka att åtminstone komma ut för sig själv. Trots att Stockholm är en av de bättre städerna att bo i som gay så är det fortfarande svårt för många att acceptera sig själva och få acceptans av sin närmaste omgivning. Det viktigaste är inte att ”komma ut” för andra. Det viktigaste är nog att hitta tryggheten i sig själv och en omgivning där man inte behöver gömma sig. Pride ger många styrkan för att gå den vägen som kan vara krånglig för många i början men underbar när man har tagit steget.

Att MP tältet i Parken besöks av många intresserade människor gör Pride till en ännu bättre upplevelse. Bilden är från Miljöpartiets tält i Kungsträdgården. Kom och besök det!